Människan har alltid haft behov av platser att mötas på även utanför arbetslivet. Där många människor bott nära varandra har möten uppstått spontant. Brist på spontana mötesplatser eller gemensamma intressen har drivit fram organiserade mötesplatser.

Förr i tiden möttes man till vardags på bygatan och på söndagarna på kyrkbacken. Några gånger om året träffades man på marknadsplatsen. Efter näringsfrihetens genomslag startades minst en lanthandel i varje socken, där man inte bara kunde inhandla nödvändiga varor utan också träffa butikspersonalen och andra kunder. Så småningom byggdes det också mejerier i de flesta socknar. De lantbrukare och åkare som fraktade mjölk till ortens mejeri kunde vara förvissade om att träffa kollegor. De lantbrukare som avlämnade sin mjök på mjölkbordet kunde där träffa grannar eller åtminstone mjölkköraren. I järnvägssamhällen som Vara, Vedum och Nossebro startades tidigt näringsställen av olika slag. Under mellankrigstiden öppnades kaféer även på mindre orter som Lekåsa och Stora Levene. De under andra hälften av 1800-talet framväxande folkrörelserna skapade nya mötesplatser: logelokaler och missionshus. Senare byggdes många bygdegårdar och samlingslokaler. Gamla Skaraborgs län lär vara landets bygdegårdstätaste område.

I folkrörelsernas spår växte festplatser och dansbanor fram. Enligt vår tids mått var de ofta mycket enkla. Det kunde räcka med en naturskön skogsbacke.

Den  nya tidens massbilism slog undan fötterna för många lokala mötesplatser. Nu kunde man åka till sta’n och handla. Den närbelägna festplatsen kunde inte konkurrera med städernas nöjen. Mejerierna lades ner, lanthandlarna försvann. Telefon, media och internet har i stället skapat mötesplatser i en ny dimension.