Minnena från den gamla festplatsen minns jag väl, även om de börjar i slutet av 1930-talet.

Jag minns den gamla festplatsen väl, mina första minnen må vara från slutet av 1930-talet eller början av 40-talet.

Festplatsen var en hagmark, korna betade där, Det första de ansvariga för varje fest hade att göra var att gå runt med skottkärra och skyffel för att avlägsna de visitkort korna lämnat lite här och var, spillning. Där var gles lövskog, mest björk men en och annan ek, knappast några barrträd alls, frånsett en stor och yvig gran till vänster om estraden. En sidodal till vår bäck skar in i festplatsen och formade en naturlig läktare ner till scenen.

Föreningarna i socknen arrangerade hembygdsfester några gånger varje sommar, kanske tre. Varje fest var för mig som liten parvel en upplevelse som jag såg fram emot veckor i förväg.

Till en början byggde arrangörerna för varje tillfälle upp en scen och en byscha för servering, försäljning och tombola. Det var träreglar som höll upp några presenningar till skydd för regn. Elektricitet fanns inte framdragen. Det innebar att kaffet blev kokt hos min farmor och farfar. Flinka medhjälpare bar kaffet i stora kopparkittlar ungefär femhundra meter över en liten sumpmark, på en spång över bäcken och uppför backen fram till serveringstältet där törstiga festdeltagare väntade. Det gällde att rappa på så att inte kaffet kallnade på vägen. Jag minns att jag en gång erbjöd mig att hjälpa till men den hjälpsamheten godtogs inte, jag var för liten!

Så småningom blev det andra villkor, JUF-föreningen som ansvarade för festplatsen byggde upp fasta paviljonger, drog in elström och skaffade utrustning av modernare snitt.

Festerna brukade börja så dags på eftermiddagen att publiken hann äta sin middag hemma och ha tid att cykla till festplatsen. Cykeln var det naturliga fortskaffningsmedlet vid den här tiden och någon större yta för bilparkering behövdes inte. Festplatsen lockade människor på ungefär en mils avstånd, inte längre. Påfallande många manliga besökare var klädda i kostym, vit skjorta och slips, kvinnorna i sommarklänningar. Fritidskläder existerade inte, antingen var det vardagskläder eller fin kostym.

Några betrodda föreningsmedlemmar tog upp entré, kanske en femtioöring. Min pappa ägde marken där festplatsen låg och därför fick jag och alla andra på vår gård gå in gratis. Det var inte så dumt. De slantar jag hade kunde jag spendera på mer väsentliga ting, Pommac eller Champis, en chokladbit och några lotter ur tombolan.

Festprogrammen var sig lika år från år under lång tid. Nästan varje fest började med ett föredrag av någon någorlunda känd person. Vi barn tyckte att det var tråkigt att sitta stilla en hel timma för att lyssna på något vi inte alls brydde oss om eller över huvud taget förstod men vi var lydiga och tillsagda att lyssna noga.

I början av festplatsens historia var det mest föredragshållare som hade ett religiöst, moraliskt och ofta nationalistiskt och hembygdsinriktat tema, gärna en präst som talare. Hembygdsfester ansågs vara lite ”finare” än dansfester och det hörde till att det skulle vara ett seriöst och uppfostrande inslag i programmet.

Så småningom förändrades den synen, det blev vanligt med bland andra idrottsstjärnor, politiker och resenärer som talare. Så har t.ex höjdhopparen Assar Duregård Skara, statsminister Tage Erlander och upptäcktsresanden Sten Bergman stått i Lassagårdens talarstol. Mot slutet av festplatsens tid försvann föredragen helt från tablån.

Skämttävlingar var populära, det är många av mina jämnåriga som hoppat säck eller sprungit med ett ägg i tesked över gräsmattan på festplatsen. En ordentligt tilltagen tid för kaffeservering hörde också till. Då som nu behövdes tid för prat.

Uppvisning av något folkdanslag var ett annat inslag i programmet som stämde väl överens med tankarna bakom begreppet ”Hembygdsfest”. Underhållning, revy, amatörteater eller någon känd sjungande artist hörde till längre fram på dagen, då eftermiddagen övergår i kväll. Det var ofta något amatörsällskap som uppträdde, spännvidden var stor vad gäller förmågan att roa, innehållet och framförande. En del av vad som visades då skulle inte gå hem i dag medan annat höll hög klass.

En episod minns jag från början av 50-talet. Arbetarekommunen i Larv hade engagerat ett väl känt teatersällskap, Grupp 51 i Skövde, under ledning av Carl-Eric Proft. De spelade en komedi ”Mollusken” av Hubert Davies som gjorde stor succé, publiken var stormförtjust och det talades länge i socknen om föreställningen.

Nästa förening att arrangera en fest förstod vinken och engagerade samma teatergupp, nu med en modern pjäs ”Fabian öppnar portarna” av Wallentin Chorell. Samma fina spel av gruppen men pjäsen föll platt till marken! Det fanns de som i protest lämnade festplatsen!

- Omoralisk!

-Tänk på våra ungdomar!

Att sånt får visas!

var några kommentarer.

I dag är det sannolikt ingen som reagerar på Fabians portöppnande men tiden då var en annan. Varje fest jag minns avslutades med traditionella folklekar. Någon eller några musikanter spelade och sjöng och det här blev för många tonåringar den romantiska avslutningen på dagen. Naturen runt omkring, ljummet sommarkvällsväder och förväntningarna i luften finns i minnet och förtränger att där också fanns regn, blåst, myggor och fjära töser.

Kvänum 12 juli 2011

Vid pennan: Anders Nilsson